Ur MC-folket 3/90
Harley-åkarna:
Sanningen och överdrifterna
Vår herres hage innehåller många härliga halvfigurer. Det här ska handla om det
hörn av hagen som härbärgerar Harley-åkare. Motsvarar de myterna ? Tar de sig själva
på allvar? Finns det en tanke bakom? Kan de överhuvudtaget tänka?
Varför är det så kul att häckla Harley-åkare? Antagligen för att en människa som måste ta till svarta läderkläder, mörka solglasögon, enorma motorer och därtill meterlånga kromglittrande gafflar, bara måste ha något att dölja, taskig barndom, IQ som en lyktstolpe eller ett kolossalt manlighetsbehov.
Det ligger nog mer än ett korn av sanning i det, men det mest framträdande och klart genomgående draget är i alla fall det oerhörda behovet att hävda sig. Dygnet runt. Bara det är väl värt att bli förföljd för.
Till och med inom H-D-folket förekommer olika falanger. En rangordning bland döskallarna så att säga. För att få lite fart på detta, sorterar vi raskt bort några lågstatusgrupper.
De gnälliga veteran-nissarna åker ut samtidigt med originalåkarna, som är så befriade från fantasi att de inte klarar av att gå utanför reservdelshandboken.
Sportsters körs enbart av tjejer, bögar och homosexuella, så de får också fara. Liksom fulldresser-ägarna med sina hallickhojar och sin djupa sorg att de inte blev födda till negrer.
De två typer som här ska häcklas är Bikern (enmansslummen) och den relativt nypåfunna Rubien (eng. Rich Urban Biker = ung högavlönad storstadsboende hojåkare), det villl säga slipsknutten.
De har en del saker gemensamt. Men medan en Biker aldrig kan tänka sig att bli Rubie, kan den senare mycket väl tänka sig bli Biker. Ja, det vill säga om det tidsbegränsas till en kväll i veckan och vissa helger. Hur skulle annars samhället klara sig! Hm...
Han har ofta ett socialt nedvärderat arbete som lastbilsförare, svetsare eller sopåkare. Bikern får gärna vara korv-och-pizza fet och sidfläsket ska hänga som sadelväskor över svångremmen. Graciös som gipsad kassler ungefär.
Hästsvans är ett mycket bra frisyrval och en handfull dödskalleringar på var hand är givna accessoarer. De ständigt burna svarta läderhandskarna, måste ha avklippta fingrar så grannlåten syns ordentligt. För vinterbruk rekommenderas toppade Lovika-vantar.
Läderväst med fransar är det vanligaste klädsel-alternativet, liksom kraftiga läderstövlar och så pass oljestinna jeans att de klarar väta (tips!). T-shirt, svart med någon amerikansk hojfirma, kännetecknar proffsen. De som bär dessa har varit i USA och frotterat sig med ännu riktigare Bikers än de själva.
Om nu någon inte visste det, kommer både Harley-Davidson och Bikern från det stora landet i väst jfr "hojväst"). I Amerika har alla H-D klubbar västar med emblem på ryggen, så det har vi svenskar också.
Alla hojklubbar vill, fast bara lite grand, vara Päls Ängels (naturidentisk synonym då det egentliga namnet är mönsterskyddat och ej tillåtet att trycka, förf anm) och har därför befattningarna President och Sergeant at Arms, fast ingen här förstår vad det betyder. Ordförande och Ordningsman låter väl inte lika läckert.
En riktig Biker åker sommartid på sin inte alltid fungerande men i alla fall egenhändigt hopknopade H-D. Varje helg kör han till olika klubbars fester. Där inmundigas kopiösa mängder maltdrycker, rockmusik som ZZ Tops petar en i öronen med hela natten och grillade grisdelar samt potatissallad som uteslutande äts med hjälp av händerna.
Sömnbehovet täcks bristfälligt framåt morgonkulan i ett tyg-hotell från arméns överskott. Efter en stillsam Treo-frukost brakar sedan Bikern bultade bakseg hem, för att hämta nya krafter och ölpengar till nästa helgs exakt likadana party.
Med principen Omväxling Fördröjer rusar sedan hela sommarhalvåret förbi. Den solbränna Bikern får är begränsad till den fria ytan mellan glasögon och skägg, plus yttersnuttarna av fingrarna utanför ringarna. Resten av hans lekamen uppvisar en kalkvit hy med en lätt garageblå ton av det myckna innesittandet lagandes motorcykeln.
En riktig Bikers hoj har åtminstone tolvhundra kubik, gärna mer, och är alltid i total avsaknad av bakfjädring. Bikers har enormt rigid uppfattning om att det ska vara stelben. Själv sitter han sedan på en liten läderlapp ovanpå ramen med händerna rakt ut, greppande det höga styret som kallas aphängare (vi går inte in på vidare jämförelser). Det betraktas som otroligt fegt att ha ljuddämpare och detta hörsammas av en klar majoritet. "Raka rör till vi dör" är ett mycket bikermässigt uttryck. Det enda en biker oroar sig för är att andra ska tvivla på hans bikermässighet, hans mandom.
Rubies är fruktansvärda trendputtar. Allt de gör 'ligger rätt i tiden". I denna tid när man ska visa att man har lyckats, trivs Rubien som fisken (torsken?) i vattnet. De yttre tecknen har mycket gemensamt med Yuppien ("börsvalpen"). Rubien är en sorts Yuppie, men som köpt Harley-Davidson istället för Porsche.
Det absolut stentuffaste någon kan vara är ju Biker, åtminstone om man ska tro alla filmer, rockgrupper och jeansannonser. Denna definition har Rubien köpt, och då menar jag köpt i betydelsen betalt en hel del pengar för.
En Rubie måste ha ett trendriktigt jobb, det är därför man oftast hittar honom som reklamnisse. Han är gärna egen företagare, i alla fall vilar stora delar av företagets tyngd på hans väl uppstoppade axlar. Kraftigt feta lönekuvert eller obegränsade möjligheter till avdragsgillt blir resultatet i alla fall.
Han har "rätt" prylar enligt tidens alla måttstockar. Rätt tennisskor, rätt loafers med tofsar, rätt tröjor med litet firmamärke på, rätt klocka och rätt lilla stickade ullkofta. Allting är så rätt. rätt, rätt... att han blir lika trist som en svärmorsdröm.
Vad göra? Man måste ordna personlighet på något vis. Bestiga Mont Everest, vinna Olympiaden eller köpa SAS? Svårt. Bli Biker är enklare och är minst lika imponerande på andra. På lätta, och rätta, skor trippas det iväg för att köpa Harley-Davidson.
En stor en, samt de nu "rätta" kläderna, solbrillorna och stövlarna. Upp med kontokortet bara. Detta har mc-firmor med namn som Prov Bajk Plus Moms, smidigt slagit myten av. De lever gott på att tillbehörskonvertera Yuppisar till blivande Bikers. Det vill säga, de blir Rubies.
En Rubie får betala ett väsentligt högre pris för sitt ryggstöd i kromad fyrkantsstång och sina övriga accessoarer än Bikern, som handlar begagnat på veteranmarknader till hojen och på överskottet till sig själv.
Bikern tatuerar sig själv med en rostig spik, medan Rubien köper original Harley-Davidson "slicktatueringar" och blöter fast på sin solariebruna squash-tränade biceps. H-D fabriken (som älskar Rubiens pengar) har påpassligt tillverkat dessa fuskgaddningar och presenterar dem på fyrfärgssidor i sin tillbehörskatalog tillsammans med himla trevliga och givetvis svindyra skinnjackor försedda med hängande skogar av fransar, maskinslitna jeans och jättekäcka toalettstolsöverdrag med H-D emblem. Mängder av saker finns där som Rubien kan köpa, och tyvärr gör det. En Rubie låter alltid samma firma som lurat på honom hojen, serva den om det bara så gäller att fylla luft eller byta stift. Möjligen kan han själv sätta på ett klistermärke med texten "Rich people have more fun". Men oftast lämnas även denna intrikata operation bort.
Rubien förstår inte hur någonting mekaniskt fungerar och skyller oftast över denna brist med uttalandet "jag förlorar mer pengar på den tid det tar att lära mig, än det kostar att lämna bort". Gräsligt begåvat uträknat, eller hur?
Rubien blir sällan långlivad. Allt eftersom trenderna ändras, följer Rubien med och skaffar sig nya hobbies att göra sig intressant med. Motorcykeln säljs ofta till en påpasslig Biker, för ett underpris, som raskt gör om den så den ser trettio år äldre ut och fungerar lika dåligt som ytterligare tjugo år.
Nu får det vara slut på häcklandet av oss H-D åkare. Jadå, du läste rätt: jag har H-D själv och är så färgad av livet runt Harley-Davidson att det ger mig rätt att vara min egen belackare åtminstone på detta nyanserade sätt. Men ve den som vågar viska något nedsättande om mig. Den lovar jag smörj och att bli tryckt ned i oljepölen under min motor. Läckert sagt, va!